Nu är hon äntligen hos oss.

Nu har det minsann hänt grejor sen jag skrev sist. För två veckor sen idag fick vi åka in till förlossningen på KSS i Skövde och då föddes vår lilla Minna strax efter midnatt, närmare bestämt, 01.09 den 8 februari.

Det började på natten mellan torsdag och fredag med att jag fick värkar. Trodde nästan att det var dags då men icke. De blev aldrig riktigt regelbundna. Däremot så fortsatte värkarna av och till hela fredagen. Det var sådär roligt. Magnus kom hem på lunchen och fick med mig ut och hjälpa honom att inventera hans jobbarbil. Värkarna kom och gick, och jag var så less och undrade hur länge detta skulle hålla på. En del har ju förvärkar flera veckor i förväg... Natten mellan fredag och lördag var det lite lugnare, lyckades åtminstone sova några kortare stunder.

På lördagen fortsatte det som på fredagen. På dagen åkte vi ut till mina föräldrar och åt middag och var faktiskt där hela eftermiddagen tills kvällen. Spelade kort med Arvid, Mikael och mamma bland annat. Skönt att hålla sig sysselsatt när man är i den situationen. På kvällen åkte vi hem och kollade på melodifestivalen. Ingen rolig natt. Värkarna fortsatte och de var starka men fortfarande inte regelbundna. Vi ringde till förlossningen men de tyckte vi skulle avvakta.
Jag trodde jag skulle bli tokig, även hela söndagen fortsatte med värkar. Jag körde med min Tensapparat, värmedyna och duschade i jättevarmt hela söndagen för att härda ut. Vi ringde ytterligare några gånger till förlossningen men de rådde oss fortfarande att avvakta.

Vid femtiden tyckte jag att det kom lite vatten så då ringde vi in igen och då sa de att vi kunde komma in vid sju och så att de kunde kolla, men att vi kanske skulle få åka hem igen. Från och med att vi ringde så kom värkarna mer regelbundet. Halvåtta fick vi äntligen komma in till en barnmorska som undersökte mig. Då var jag redan öppen 6 cm, men hon kände nåt konstigt, trodde hon kände en hand. De fick göra ultraljud på mig och då visade det sig att bebisen ligger åt fel håll, med fötterna nedåt. De mätte via ultraljudet hur stor hon var och om det skulle gå bra att föda som vanligt eftersom jag var öppen så pass mycket. Och det visade sig att det skulle gå bra.

Sedan var det bara att bita ihop. Magnus var till stor hjälp under värkarna, han skötte tensen och jag lustgasen. Det gjorde jävligt ont, men man fixade ju det. Vilken kraft det var i krystvärkarna. Jag kände mig som ett lejon som låg där och röt och födde. Fanns inte en chans i världen att man skulle kunna motstå att krysta. När bara huvudet var kvar att krysta ut så fick jag ingen värk så då var de tvungen att ta ut henne med tång. Sedan sprang de iväg med för att hon fått fostervatten i lungorna. Så jag fick inte träffa henne på typ två timmar, men Magnus var en stund hos henne. Mig sydde de ihop och sen fick vi lite mackor och juice. Sedan fick jag gå och duscha. Jag var helt skakig och kände mig illamående. När jag skulle till BB fick jag åka rullstol för jag mådde så illa när jag stod upp. När vi fått vårt rum så fick jag äntligen träffa min dotter. Såå fin hon var. Fortsättning följer...